+ 9 dagar och väntan känns som en evighet just nu!

 

Jag sitter och funderar ganska mkt över livet, familjen och allt jag upplevt den senaste tiden sedan jag träffade Adam. Jag är lyckligt lottad och jag kan verkligen inte önska mig mer, jag är så otroligt tacksam över mannen i mitt liv och våra vackra, begåvade och finurliga små tjejer. De är tätt sammansvetsade och älskar varandra fullt ut, det är fint att ta del av!

 

Att vi nu ÄNTLIGEN ska få ett gemensamt barn är vår absoluta önskan, vårt antiklimax, vår stora dröm ska snart gå i uppfyllelse och jag och Adam kommer äntligen att känna att vi har det vi vill ha tillsammans, en familj, mamma, pappa, barn... vårt barn! Det blir som att "knyta ihop säcken" på något vis. Nu kanske vi vill ha fler barn tillsammans, men vi börjar med ett i taget. Jag vill veta att vi hinner med alla tre lika mkt innan vi bestämmer oss för något annat :-)

 

Att passera BF med 9 dagar är psykiskt påfrestande, jag börjar bli så nonchalant inför värkarna att jag kommer väl inte ens förstå när det väl blir dax, hahaha! 

 

Efter gårdagens upplevelse har jag haft mkt mer smärta och värk än tidigare, igår var verkligen hemskt. Natten har varit långt ifrån bra och att försöka somna med all den här ondan är nästan omöjligt, jag vänder, vrider och rör mig hela tiden. Andningen är värst, astman har nog aldrig varit sämre och ibland upplever jag det som om jag kippar efter andan vilket blir lite panikjobbigt, men men... det som inte dödar härdar!

 

Säger som Zlatan: