Jag har bestämt fått för mig att jag INTE åkt några idiotiska 9 mil på längdskidor helt i onödan, nähä ni, aldrig! Jag ska ta min svenska klassiker! Har idag kikat på lite cyklar och fan vad dyrt! Funtar på att köpa en nostalgisk gammal cykel för tusenlappen som kanske kunde fungera? Måste det vara en racer? Fattar ju att det ska vara slick hjul och inte några dubbade däck så klart men herregud vad många frågetecken som bör rakas ut!

100 mil i benen helst, har planlagt träning. Så fort det smälter på bra ute blir det cykel till och från jobbet. I maj blir det några turer med cykel hem till byn (Ockelbo) för att få lite längre distanser i benen samt att jag får köra spinning 1-2 pass/vecka. Ska nog vaska ihop en hel del mil och anmäla mig på torsdag 1 mars då biljetterna för oss som åkt 9 mil skidor släpps. Sen får tiden och min nya medicin visa om det går. Målet är att fixa det om bara material och astma kan styras upp.

Ni som gjort klassikern eller kört vätternrundan får gärna lämna tips och idéer, jag tar tacksamt emot alla förslag jag kan få om hur jag kan förbereda mig väl. Någon som har en begagnad cykel som är till salu?

Jaha nu blir det till att jobba lite till, KRAM på er! 
Jag har bestämt fått för mig att jag INTE åkt några idiotiska 9 mil på längdskidor helt i onödan, nähä ni, aldrig! Jag ska ta min svenska klassiker! Har idag kikat på lite cyklar och fan vad dyrt! Funtar på att köpa en nostalgisk gammal cykel för tusenlappen som kanske kunde fungera? Måste det vara en racer? Fattar ju att det ska vara slick hjul och inte några dubbade däck så klart men herregud vad många frågetecken som bör rakas ut!

100 mil i benen helst, har planlagt träning. Så fort det smälter på bra ute blir det cykel till och från jobbet. I maj blir det några turer med cykel hem till byn (Ockelbo) för att få lite längre distanser i benen samt att jag får köra spinning 1-2 pass/vecka. Ska nog vaska ihop en hel del mil och anmäla mig på torsdag 1 mars då biljetterna för oss som åkt 9 mil skidor släpps. Sen får tiden och min nya medicin visa om det går. Målet är att fixa det om bara material och astma kan styras upp.

Ni som gjort klassikern eller kört vätternrundan får gärna lämna tips och idéer, jag tar tacksamt emot alla förslag jag kan få om hur jag kan förbereda mig väl. Någon som har en begagnad cykel som är till salu?

Jaha nu blir det till att jobba lite till, KRAM på er! 
Här kommer min berättelse om min svåraste utmaning någonsin...

Jag kan räkna antalet gånger jag åkt längdskidor i mitt liv på en hand, hehehe så förberedelserna och träning inför ett sådant här lopp är förmodligen A och O, vilket jag vet nu.

Kl 01.00 natten mot söndag, ligger och sover i systersonen Erics rum och syrran kommer in och väcker mig... vi lade oss efter 22.00 så knappt 3 tim sömn blev det. Inte så roligt då jag haft en sjuk och hostig Olivia som jag varit vaken med i två nätter dessförinnan. Men van småbarnsförälder som man är så var det bara att stiga upp och klä på sig. In i bilen och vi (jag, Madde och Dennis) skrattade, höll låda och var vid gott mod.
Syrran har gjort loppet förut och jag vet hur det är att vara utmattad men ändå köra på, jag har i alla tider haft en skalle som är tjurig som få.

I startfållan var jag förväntansfull och blev så glad då jag såg Anders Kjellgren, Rickard Wiklöf och Anders flickvän Emma Göransson (som för övrigt åkte på drygt 8 tim och slutade upp på plats 390, applåder och ett stort WOW och HURRA, Grattis till en omänsklig prestation Emma).

Här är en bild på en ovetande Rebecca, glädje och sprallighet, nu kör vi syrran!

Jag vet sedan innan att min syster är en jävel på skidor. Ibland undrar jag om hon åkt med Emma och inte hon lätt hade fixat den tiden oxå... syrran har ett hjärta av guld så hon har "dragit" mig, väntat in mig och hejat på mig, inte bara en, två eller tre mil, utan en hel dag i nio mil. För det är hon min största hjälte, tack!

Första anhalten start-smågan, fan vad folk och dessutom UPPFÖRSBACKAR a´la slalom style! Jag och Madde valde att åka helt utan fäste (DUM idé), väl framme i smågan var det den längsta kön till vallningen så det var bara att inse faktum och köra järnet till mångsbodarna. Jag kände redan i början från Smågan att jag inte kunde ge på så mkt som jag ville, Madde skrek tappa inte fart nu och allt jag kände var... men det finns ju inget mer?! Madde vill äta (har aldrig sett på maken till människa å äta som hon, som en häst!) och jag ville absolut inte ha något, det var som om jag mådde illa och bara kände mig torr i munnen. Jag andades häftigt och flåsade redan, vad har hänt kände jag?

I Risberg nästan grät jag för att jag inte hade mer att ge, fick ingen luft och jag kunde bara inte få kroppen att jobba hårdare, fasen oxå.. är jag så dåligt tränad?!
Mot Evertsberg, det var där jag hade hört att halva loppet var gjort så det var ett delmål. Mycket backar till Evertsberg så jag passade på att vila och ville köra på. Madde ville äta och varje gång vi stannade så kände jag att det var som om att jag började om efter varje vila, vad är det med kroppen min kände jag hela tiden.

Ändå sa Dennis och Madde att efter Evertsberg tyckte de att jag ryckte upp mig och blev lite gladare, det var då jag fick vatten av Dennis, äntligen hade jag vatten med mig i spåret och jag kunde stanna och dricka när jag ville. Sen sade Madde åt mig att sträcka på mig och jag kände att jag kunde andas för första gången under hela loppet. Wow, vatten och syre, I like!
Efter Oxberg, och ta mig tusan, Oxbergsbacken på väg in mot Oxberg, hahaha ja den är TUFF, en utmaning i sig... absolut jobbigast på hela loppet om ni frågar mig. Men jag fixade det och jag körde på, om än långsamt i mitt tempo. Sen kom det igen, vid hökberg trodde jag att Mora var slutdestinationen och då talade syrran om för mig att vi skulle först till Eldris (1 mil) innan sista 9 km till Mora var. Hade det stått en buss till Mora då hade jag hoppat på, lätt!

Madde sa att kontrollanten med drycken i Hökberg sa att vi hade flackt ner 1 km vila framför oss och sen när det blev backigt (inte så farligt alls) så var vi nära Eldris där det skulle finnan snygga killar, jo men säga det till Madde som stannade och glossade läpparna och bara stakade för brinnande livet för attt hon ville träffa Dennis vid stopparna, snacka om kär! Och jag, skulle jag bry mig om killar i Eldris när jag vill åka buss till Mora med fulla fejset med snor och död i blicken, näe tack! Jag vill inte se snygga killar, jag ville se klocktornet i Mora, höra stadion som kokade och folk som skrek, heja 6401 öka!!!

Lydig som jag är insåg jag att det inte skulle gå någon buss från Eldris till Mora så jag hade inget val, var bara och staka dessa sista 9 kilometer in i Mora. När jag såg klocktornet var det 1 km kvar, då brast något inom mig, jag hade förverkligat en dröm, jag hade klarat min största utmaning någonsin och jag hade gjort det på skidor (I hate skidor!).

När jag stod en kilometer ifrån chipläsaren började jag gråta, inte så där gulligt och snyftande utan snarar som ett rop på hjälp eller jag-dör-snart-bölet. Då ser jag en kille som åkt bredvid mig den sista milen, han börjar oxå att gråta, sen sa vi att vi åker tillsammans, bara 1000 meter kvar nu. När chipet pep och läsaren sa våra namn (minns inte hans nr eller hans namn, var alldeles för utmattad då) då tog han hans vänsta stavhand och lade på min och sa:

-Vem du än är, tack och vi gjorde det! TACK... sen gled vi in på stadion och fråga mig inte, men vart kom krafterna ifrån, jag stakade som Wassberg in och tog emot den finaste belöning man kan göra efter ett sådant här lopp, pussar, kramar, goda och glada tillrop, heja 6401 bra jobbet, välkommen till Mora, jag stakade ända fram till Madde och världens finaste kranskulla, va en krans till mig?! ?Åh vad det berörde själen på alla plan, Dennis var kranskulla och hade köpt mig den finaste kransen med sverigeband och klocka, wow, där åkte jag de sista 50 m in och lämnade ifrån mig chipet. Tack gode gud att jag klarade det!!!

Så här tom på energi, förtvivlat jävla lycklig och stolt blev jag :-) en bild säger mer än tusen ord!



Jag är så stolt över mina tider och min prestation att jag borde få nobelpris i kämpaanada, skidor är verkligen inte min grej, har ingen teknik och får INGET gratis, jag har stakat ihjäl armarna, tagit ur all kraft ur benen (tack älskling för alla hårda benpass på gymet, det var till stor hjälp) ryggträning och TUNGA marklyft hjälpte mig att hantera smärtan i ländryggen och triceps, igår kändes det som om jag hade så stora triceps att de var som limpor :o)

Så vad gör man när man tar av sig skidorna och traskar till bilen medan systers älskling bar all vår utrustning, jo man tar en segerbild (foto: Dennis Gyllner)




Det bästa med loppet var att min syster väntade på mig, peppade mig och att vi gjorde det tillsammans, utan henne hade jag aldrig klarat det, alla sms och glada meddelanden på face book, tack alla vänner. Tack Therese för att du hejade i skogen och tack till dig äldre man som stod efter hela vägen och hejade på mig, varje gång sade han, syster din väntar uppe på krönet på dig, syster din ligger ca 200 meter framför bara, du fixar det osv. TACK jag vet inte ditt namn men det värmde! Tack till världens bästa grannar <3 älskar er och dessutom har jag världens bästa kollegor, åh vad ni hejar på mig, tack! Tackalla vänner och okända människor för hjärtan av guld.

Så vad händer när vi kommer till bilen då? Jo en sallad och en coca cola, redan där inser jag att jag inte vill äta av den goda salladen, jag orkade inte för pulsen var hög, trycket över bröstet skrämde slag på mig och andningen var hög och intensiv om man jämför med normal andning, fan jag mådde inte bra men å andra sidan så beklagade jag mig för D och M som som jag trodde det var naturligt när man tog ut sig. Madde var så pigg att hon erbjöds sig köra hem, hahaha stålkvinnan!

Jag kunde inte släppa min känsla av att det var något fel, jag andades inte som jag skulle. Anna Axelsson fick komma och sova hos mig då Danne jobbade natt och jag inte vågade vara själv med Olivia, världens bästa vän, tack! In i duschen och tvätta mig, en låååång varm dusch och då kände jag att jag verkligen blev yr och yrslig. I säng med oss och då fick jag för mig att ringa min andra hjältinna, tjejklassikern själv, min storasyster (nu vet ni vart generna kommer ifrån att plåga sig så här) inte bara det nämnda utan även sjuksyster och narkossköterska, hon bad Anna ta pulsen på mig vilket visade sig att vi inte var helt dåliga på... jag hade en puls på 75 trodde vi först, men när vi lagt på luren så ökade den. Lindha bad mig ringa 1177 och fråga vad de tyckte, sagt och gjort, in på akuten genast blev tillbudet.

Alex (Annas kille) kom och körde mig till akuten och jag kom in och fick hjälp bums, berättade vad jag gjort och att jag pratat med storasyster som är sjuksyrra och bla bla... då gjorde syrrorna tester och kollade pulsen som låg en bra bit över 100, den pendlade mellan 95-149 hela tiden och jag kände det jag känt i spåret, ingen matlust men TÖRSTIG, vad var det för fel, jag ville dricka hela tiden även nu. Jag har tagit slut MÅNGA gånger förr, spytt och sprungit, spytt och sprungit, haft vätskeförlust och hela balonsen men det här var en desperat känsla. Under loppet var jag så törstig innan vattenflaskan kom att jag åt snö i nedförsbackarna när ingen såg, pinigt men jag besatt över att få i mig vätska som aldrig förr. Då kom medicinläkaren in och sa att att jag hade en lång serier med astmaanfall och att jag förmodligen haft det under hela dagen. Anledningen till varför jag inte velat ha mat var för att då gick pulsen upp och kroppen fick jobba mer, när hjärtat får jobba så hårt blir man onormalt törstig. Jag förstod inte varför folk kissade, jag var så törstig att  jag förmodligen skulle kunna dricka mitt eget urin om jag kunde kissa (ja ja låter vidrigt men jag var desperat). De gick igenom hela kroppen på mig, hjärt och lungkoll och alla tester påvisade bra värden och att jag har bra kondition men att jag inte kunnat syrasätta mig själv under alla dessa timmar. Inte undra på att jag var SLUT hela tiden. När jag fick vattnet av Dennis och syster bad mig att sträcka på mig så slapp kroppen och hjärtat jobba så hårt hela tiden.

Så nu får jag klara mig utan smärtstillande och vänja mig vid en puls runt 75-85 och flåsa, jobbigast är att äta, jag känner på en gång när jag äter att jag blir mer anfådd. Men dricker, ja det gör jag dessto mer. Träningsförbud i en vecka och inga piller mot smärtan eftersom det förvärrar astman. Så nu sitter jag här nöjd i själen över att ha gjort skiten med ett flertal astmaanfall och med livet i behåll. Tydligen betungas min astma vid låååånga lopp och framför allt träning i kyla, det var värst trodde läkaren, sådana som jag ska inte ge järnet i kylan.

Men se där, nu blev jag en erfarenhet rikare :o)

KRAM och nedan, mina underbara siffror, de är inte så bra i allas ögon men i mina är dem grymma och vilken placering, 1189 av flera tusen åkande, heja mig!
Split Klockan Tid Sträcktid min/km km/h Plac.
Smågan 08:35:34 01:25:10 01:25:11 07:45 7.75 -
Mångsbodarna 09:56:36 02:46:12 01:21:02 06:14 9.63 -
Risberg 11:18:33 04:08:08 01:21:56 07:27 8.05 -
Evertsberg 12:50:32 05:40:07 01:31:59 07:40 7.83 -
Oxberg 14:23:19 07:12:54 01:32:47 06:12 9.70 -
Hökberg 15:31:56 08:21:32 01:08:38 07:38 7.87 -
Eldris 16:37:29 09:27:04 01:05:32 06:34 9.15 -
Mål 17:30:33 10:20:09 53:05 05:54 10.17 1189
Mammas lilla tjej är dunderförkyld och hostar snart sönder sina små små små lungor. Det blir till att jobba fram till lunch och sen hem för att jobba hemifrån och skicka iväg gubben till sitt jobb. Så är det, ibland får man dela på familjen lite...

Ikväll ska jag och snuttan ha fredagsmys mitt i all hosta, när jag lyckas få prinsessan att sova ska jag packa inför Öppet Spår och preppa allt inför söndagen.

På lördag blir det till att ta hand om Olivia och bara vara hemma med familjen som jag på kvällen överger mot lite nattsömn i gästrummet. Vid 03-tiden natten mot söndag kommer bästa svågern och syster-yster för att hämta mig, då beger vi oss mot startfållan.

Trevlig helg!

KRAM
Mammas lilla tjej är dunderförkyld och hostar snart sönder sina små små små lungor. Det blir till att jobba fram till lunch och sen hem för att jobba hemifrån och skicka iväg gubben till sitt jobb. Så är det, ibland får man dela på familjen lite...

Ikväll ska jag och snuttan ha fredagsmys mitt i all hosta, när jag lyckas få prinsessan att sova ska jag packa inför Öppet Spår och preppa allt inför söndagen.

På lördag blir det till att ta hand om Olivia och bara vara hemma med familjen som jag på kvällen överger mot lite nattsömn i gästrummet. Vid 03-tiden natten mot söndag kommer bästa svågern och syster-yster för att hämta mig, då beger vi oss mot startfållan.

Trevlig helg!

KRAM
Visa fler inlägg