Jag tänkte försöka dela med mig av mitt liv som projektledare utan att gå in för mycket på arbetet då den här bloggen är privat och snarare ska identifieras genom mig som privatperson. Men så finns det där som aldrig går att stänga av på något vis, den där av-knappen! Jag saknar uppenbarligen den och vet liksom inte hur man hittar den heller för den delen?! Det har varit mitt problem i väldigt många år. Jag går liksom in tre tusen procent i allt jag gör. Jag älskar till fullo, jag skrattar till fullo, jag gråter till fullo, jag tränar till fullo, jag jobbar till fullo... ja ni inser vart jag försöker komma med dessa utlägg. Idag har jag insett att jag måste stänga av helt enkelt, jag behöver uppfinna en metod som gör att jag faktiskt kan stänga av. Allt för att jag ska hålla ihop som människa, orka med att hålla tempot i någorlunda fart och för att sy ihop mitt liv med 3 barn i familjen, en stor villa med ständiga göromål, en vardag full av rutiner med tvätt, mat, städ, renoveringsbehov, underhåll osv, ett arbete som kräver 100% fokus och dessutom en äkta make att faktiskt hinna med i allt det här. Sist men inte minst behöver jag tid för bara mig själv, att bara få vara Rebecca. Så hur, var och när hittar man den här knappen gott folk?! Jo man hittar den inte alls! Man måste helt enkelt inse att den där knappen finns inte, det är liksom inte bara att stänga av och bara vara! Det handlar om balans, om ökad förståelse för hur kroppen fungerar, inse att livet har förändrats och alla rutiner har mer än dubblerats i takt med att familjen blivit större och jag har blivit äldre. Jag har skapat rutiner och tillåter mig ta pauser jag aldrig tidigare tillåtit. Jag vågar säga nej, jag vågar säga att jag inte hunnit och jag vågar framför allt ta hjälp!
 
Så när jag får frågan om hur jag gör när jag orkar med stor familj, jobb med otroligt mycket ansvar och huset och mig själv så skrattar jag bara och säger att "det gör jag inte, orkar alltså"! Jag bryter ihop mellan varven, får perioder där jag ofta blir infektionskänslig och sjuk, perioder med ångest och stressymptom. Jag är faktiskt ingen supermänniska alls! Just nu har jag 15 kg på kroppen mer än jag brukar ha och givetvis är det inget jag känner wow-faktor inför. Men jag har helt enkelt slutat intala mig själv att det kommer att ta 2 månader innan jag kan ha mina gamla kläder igen. Jag har insett att ibland får kläderna ha en storlek större än tidigare och träningen får den tid den förtjänar när orken inte tryter lika hårt och alla vakennätter blir färre och alla måsten som jag intalar mig finns faktiskt kan betas av i lugn takt. Allt handlar om planering.
 
Så jag är faktiskt den värsta tänkbara projektledare ever i livshistorien när det kommer till mig som privatperson. Tror faktiskt att det ligger något i uttrycket "skomakarens barn har sämst sulor". På jobbet är jag en fena på strategier och operativt utförande av projekt, hemma är jag liksom bara urkass! Men nu ska jag försöka hitta en balans och finna en ro och en större acceptans till att jag faktiskt inte är någon underkvinna med superkrafter. Jag är jag och jag är precis som alla andra, skittrött ibland och superpigg andra dagar!
 
Så nu vet ni, i huvudet på en projektledare ryms inget mer än i huvudet på någon annan.
 
Nu blir det en paus från datorn och en promenad! Har suttit med projektplaner hela eftermiddagen så det här blir en välförtjänt runda innan vi skriver lite mer i projektplanen!
 
Fin onsdag på er!
//R
Jag tänkte försöka dela med mig av mitt liv som projektledare utan att gå in för mycket på arbetet då den här bloggen är privat och snarare ska identifieras genom mig som privatperson. Men så finns det där som aldrig går att stänga av på något vis, den där av-knappen! Jag saknar uppenbarligen den och vet liksom inte hur man hittar den heller för den delen?! Det har varit mitt problem i väldigt många år. Jag går liksom in tre tusen procent i allt jag gör. Jag älskar till fullo, jag skrattar till fullo, jag gråter till fullo, jag tränar till fullo, jag jobbar till fullo... ja ni inser vart jag försöker komma med dessa utlägg. Idag har jag insett att jag måste stänga av helt enkelt, jag behöver uppfinna en metod som gör att jag faktiskt kan stänga av. Allt för att jag ska hålla ihop som människa, orka med att hålla tempot i någorlunda fart och för att sy ihop mitt liv med 3 barn i familjen, en stor villa med ständiga göromål, en vardag full av rutiner med tvätt, mat, städ, renoveringsbehov, underhåll osv, ett arbete som kräver 100% fokus och dessutom en äkta make att faktiskt hinna med i allt det här. Sist men inte minst behöver jag tid för bara mig själv, att bara få vara Rebecca. Så hur, var och när hittar man den här knappen gott folk?! Jo man hittar den inte alls! Man måste helt enkelt inse att den där knappen finns inte, det är liksom inte bara att stänga av och bara vara! Det handlar om balans, om ökad förståelse för hur kroppen fungerar, inse att livet har förändrats och alla rutiner har mer än dubblerats i takt med att familjen blivit större och jag har blivit äldre. Jag har skapat rutiner och tillåter mig ta pauser jag aldrig tidigare tillåtit. Jag vågar säga nej, jag vågar säga att jag inte hunnit och jag vågar framför allt ta hjälp!
 
Så när jag får frågan om hur jag gör när jag orkar med stor familj, jobb med otroligt mycket ansvar och huset och mig själv så skrattar jag bara och säger att "det gör jag inte, orkar alltså"! Jag bryter ihop mellan varven, får perioder där jag ofta blir infektionskänslig och sjuk, perioder med ångest och stressymptom. Jag är faktiskt ingen supermänniska alls! Just nu har jag 15 kg på kroppen mer än jag brukar ha och givetvis är det inget jag känner wow-faktor inför. Men jag har helt enkelt slutat intala mig själv att det kommer att ta 2 månader innan jag kan ha mina gamla kläder igen. Jag har insett att ibland får kläderna ha en storlek större än tidigare och träningen får den tid den förtjänar när orken inte tryter lika hårt och alla vakennätter blir färre och alla måsten som jag intalar mig finns faktiskt kan betas av i lugn takt. Allt handlar om planering.
 
Så jag är faktiskt den värsta tänkbara projektledare ever i livshistorien när det kommer till mig som privatperson. Tror faktiskt att det ligger något i uttrycket "skomakarens barn har sämst sulor". På jobbet är jag en fena på strategier och operativt utförande av projekt, hemma är jag liksom bara urkass! Men nu ska jag försöka hitta en balans och finna en ro och en större acceptans till att jag faktiskt inte är någon underkvinna med superkrafter. Jag är jag och jag är precis som alla andra, skittrött ibland och superpigg andra dagar!
 
Så nu vet ni, i huvudet på en projektledare ryms inget mer än i huvudet på någon annan.
 
Nu blir det en paus från datorn och en promenad! Har suttit med projektplaner hela eftermiddagen så det här blir en välförtjänt runda innan vi skriver lite mer i projektplanen!
 
Fin onsdag på er!
//R
Visa fler inlägg